Vi hoppade in i båten igen och styrde nu mot Mawlamyine - den första huvudstaden i det Brittiska Burma - mellan åren 1826 och 1852. Louise bjöd på mousserande vin!
Motorhaveri fick vi som tur var alldeles utanför staden och en båt var snabbt på plats för att bogsera oss iland.
Vi åkte då direkt hem till en familj där vi skulle äta en riktig hemlagad Mon-lunch.
Kycklingcurry och soppa serverades bland annat och allt var gott. Godast var nog pennyworth-salladen som jag inte ätit hittills. Även de lokala efterrätterna var smarriga - rånen från Ogre Island och söt sticky rice i bananblad.
Dagens kock med delar av sin familj.
Vi besökte därefter ett kloster, Seindon Mibaya Monastery, som byggdes i slutet av 1800-talet av drottning Seindon som fick fly för sitt liv för att inte bli dödad av den elaka drottningen Supalayat, frun till Burmas siste kung. Mia tog några svartvita bilder som blev så vackra.
Chefsmunken på det klostret tyckte också att det var kul med besök och visade oss runt i den vackra byggnaden. Bland annat med hjälp av en batteridriven lampa.
Det var dock tråkigt att se förfallet. Det finns väl inga medel för att rusta upp hus och byggnader även om jag tycker att munkarna kunde hugga i själva och få något gjort. Detta kloster är inte bara förfallet, det verkar som om det inte städas speciellt ofta heller.
I anslutning till klostret låg en fin pagoda högt på en höjd. Kyakthanlan Paya, varifrån man hade en fantastisk utsikt över staden. Det är nog den pagodan Rudyard Kippling avsåg när kan skrev om old Moulmein Pagoda i poemet Mandalay.
Man såg bland annat ut över ett stort fängelse som engelsmännen byggde på sin tid och som fortfarande används som ett fängelse.
Dagens sista stopp var vid en nyare turistattraktion, världens största liggande Buddha.
Win Sein Taw Ya Reclining Buddha. Den är 180 meter lång och 30 meter hög. Trots att den inte är färdigbyggd har man börjat bygga på en till, något större Buddha mittemot.
Inuti Buddhan återstår mycket arbete (och städning!). Det finns utställningar om Buddhas liv och stränga ordningsregler för buddhister högre upp i byggnaden, men jag tyckte att det var lite för läskigt att gå högre än örat. Speciellt när guiden berättade om att ingenjörer hade sagt att byggnaden inte är safe överallt.
Örat.
Skyddsräcken finns inte.
Inte trappräcken på vissa ställen heller.
Vi fick ställa upp på många bilder.
Det var en häftig men något makaber upplevelse att besöka detta nöjesparkliknande, men för buddhister heliga ställe. Extra märkligt var det att se en nyligen avliden munk ligga på lit de parade med gåvor från den thailändske kungen runt sig. Kossor kunde man också klappa o man vågade då de var helt frigående.
Vi sa adjö och tack till Mr Myo som hade varit precis så kunnig, energisk och positiv som en bra turistguide ska vara.
