Utflykt till Dala

På andra sidan floden, mittemot det anrika Strand Hotel, ligger Dala. Ett område bestående av 25 byar i vilka det bor cirka 200.000 människor. Vi var 17 damer från Yangon Newcomers som tog färjan över och fick sedan sätta oss tillrätta i varsin rickshaw.

Detta är huvudgatan i Dala och det kändes som om man hade åkt betydligt längre bort från stan än vad vi hade gjort.

Första stoppet var vid ett tempel. Såklart.

En fiskeby skjutsades vi sedan till, men det verkade som om det inte var så mycket fiske som pågick precis här eftersom det knappt fanns vatten i floden.

 Barnen har sommarlov här just nu och det var en massa barn som sprang omkring överallt.

Förvånansvärt många hus såg riktigt sjyssta ut, men det fanns undantag. Vatten fick många hämta i små smutsiga sjöar.

Ett stopp var vid tsunamibyn som den kallas. Cyklonen Nargis slog ju till hårt här i Yangon år 2008 och många barn blev då föräldralösa. I tsunamibyn samlades många av dessa barn och fick bo inneboende hos olika familjer. Det var stor uppståndelse i byn när vi kom eftersom en gris precis hade fött åtta kultingar.

Så himla söta och jag fick hålla i en till och med.

Det låg en gris till bredvid som också skulle föda vilken minut som helst.

Denna del av Dala var fattig.

Det hängde påsar med fuktig sand överallt. De kommer till användning vid brand tydligen.

Olika hjälporganisationer arbetar fortfarande med donationer och vi samlade ihop pengar till några säckar ris som hämtades vid riscentralen i Dala.

 
Min chaufför var 24 år gammal och precis nygift. Han verkade riktigt klipsk och pratade bra engelska trots att han inte hade gått i skola i mer än fem år. Hans syster pluggar dock på universitetet och en lillebror går på gymnasiet fick jag veta. Han själv fick förmodligen hjälpa till med inkomsten hemma istället för att studera.

Vi tog färjan på tillbakavägen också och det är en upplevelse i sig.

Det är tydligen japaner som byggt och donerat färjan och terminalerna och det är nog därför detta fungerar så bra.

Dessa småkillar höll oss sällskap hela överresan och var helt fascinerade över min holländska reskompis som hade piercingar i både tunga och läpp.

Igår var det bokklubb hemma hos Susanne också och vi var en tapper skara på bara fyra personer. Folk här reser så mycket. Man är ute och far på så kallade visa runs eller bara sticker från stan då och då för att komma till mer utvecklade ställen. Det är därför svårt att få till ett datum då all kan komma.