Tur i Yangons kinesiska kvarter

Det är bara några dagar kvar till det kinesiska nyåret och vi ville uppmärksamma det genom att ordna en tur i Yangons China Town. Jag och Mia ordnade dagens utflykt och anlitade även denna gång Elina för att guida oss. 

Det är tydligen första gången någonsin som de kinesiska kvarteren är så mycket utsmyckade inför ett nyårsfirande.

Vi började turen i det äldsta kinesiska templet i stan, Guanyin Gumiao-templet som byggdes år 1820-talet av kantonesiska kineser. 

Templet ser relativt nytt och modernt ut eftersom det har brunnit ner några gånger och återupppbyggts. När man går in i ett kinesiskt tempel kliver man över den höga tröskeln med den högra foten först. Den höga tröskeln ska hålla onda andar och djävulen borta. Det skall även den röda färgen göra.

Elina berättade om kinesernas historia här i Burma och vi fick se flera tempelbesökare be till sina förfäder och ge presenter till dem genom att elda upp olika saker tillverkade i papper. Saker såsom pengar, kreditkort, bilar och liknande som förfäderna kunde tänkas behöva på andra sidan. Det gäller att inte bli ovän med sina förfäder - de väntar tydligen på en....

Man kunde även ta reda på sin närstående framtid genom att skaka fram en sticka med ett nummer på. Senare slängde man två njurliknande träbitar på golvet och om den ena biten var upp och den andra ner, stämde tydligen profetian man fick genom att uppge sitt nummer och få en tillhörande lapp.

Lappen hämtade man hos en dam som arbetade i templet men tyvärr var texten bara på burmesiska och kinesiska.

Denne man hjälpte oss att tyda lapparna genom att säga om det vara en bra eller dålig förutsägelse. Några av våra gruppmedlemmar blev smått oroliga när de fick veta att det som stod på deras lappar var riktigt dåligt....

Vi fortsatte sedan till ett apotek, eller en örtaffär som det heter här.

Den mest kända örtprodukten som kommer från Myanmar är Tigerbalsam. Salvan skapades av en kinesisk örtspecialist som var verksam här i slutet av 1800-talet. Han två söner - som hette Aw Boon Haw (den snälle tigern) respektive Aw Boon Par (den snälle leoparden), tog senare salvan till Singapore och resten är historia.

Bredvid apoteket låg det en plastaffär som var inrymd i ett gammalt klanhus. 

Där sålde man fräcka galgar.

Gruppbild!

Vi promenerade även genom en så kallad wet market där man bland annat kunde köpa kinesiska korvar...

....urfärsk kyckling...

... urbenade grishuvuden...

....samt andra grisdelar...

...och nygjort rispapper till vårrullar.

Det verkar som om man håller på och städar stan en aning. Gränden nedan såg hur fräsch ut som helst eftersom skylten varnade folk för nedskräpning. Man kan få fängelse i flera år om man slänger ut sina sopor genom fönster tydligen.

Vi gick förbi en bananaffär som sålde många olika sorters bananer. Elina varnade oss dock för att köpa frukt på gatan eftersom man använder sig av flera läskiga kemikalier för att till exempel få alla bananerna i en klase att gulna samtidigt.

Det såldes även en massa pynt i rött, guld och glitter överallt, men jag glömde bort att fotografera allt detta. Jag måste nästan gå tillbaka till denna stadsdel en gång till - det var riktigt häftigt att få besöka dessa kvarter nu i nyårtförberedelsetider!

Dagens sista stopp var på Kheng Hok Keong-templet som är det största kinesiska templet i stan. En Hokkien-klan ansvarar för driften och underhållet av detta tempel som byggdes på 1860-talet.

Detta tempel är tillägnat den kinesiska havsgudinnan Mazu och ligger fint på Strand Road alldeles vid floden.

´Guld´ till förfäderna förbereds.

Vi avslutade turen med en all-you-can-eat-buffé på den kinesiska restaurangen på hotell Shangri-La. En urtrevlig dag!

Besök på Sekretariatet

Vi har varit hemma i Yangon i drygt en vecka och tiden den har bara rusat iväg utan att vi egentligen har gjort någonting vettigt. Barnen har i och för sig gått i skolan och Chrille har kurerat sig. Jag har mest pysslat hemma med kortare turer ut på stan.

Förra söndagen träffade vi Stickan och Tess samt Audra och Paul för en brunch på Inya Lake Hotel. Det är ett gammalt ställe som ligger fint vid en av sjöarna i stan. Trots att maten var ganska så dålig blev vi kvar länge....

...tillräckligt länge så att för att hinna njuta av solnedgången faktiskt. 

Det var en otroligt trevlig söndag och vi hade så mycket att prata om efter julledigheterna att vi även gick förbi hemma hos Stickan och Tess en sväng. De hade satt upp en affisch på kylskåpsdörren som har cirkulerat här på sistone - ja, affischen alltså. Den visar vilken mat man absolut inte får äta tillsammans. Vissa kombinationer tror man kan innebära död till och med....jordnötter och choklad har jag för mig också är en farlig kombination.

Jag har även varit ute och promenerat med Mia och Louise.... 

...och vi upptäcker alltid en massa kul saker tillsammans. Denna gång hittade vi en affär som sålde Bollywood-kläder och Mia köpte en stass där.

Själv funderade jag om jag skulle köpa en tunika, men avstod eftersom det var slits upp till rumpan på båda sidorna. Vi åt lunch på favoriten Green Gallery efteråt där Mia tog den svartvita bilden på mig.

 

Idag söndag har Chrille och jag besökt Sekretariatet här i Yangon. The Minister´s Building, eller the Secretariat, byggdes av britterna i slutet av 1800-talet och var det administrativa sätet här i det Brittiska Burma. Därefter huserade Burmas regering här. Det var också här som Aung San Suu Kyis pappa, general Aung San blev skjuten den 19 juli 1947 - strax efter Burmas självständighet. Han och sex andra ministrar dödades den dagen - den 19 juli har därför blivit Martyrernas Dag. Det är också den enda dag på året som sekretariatet har varit öppet för allmänheten. Resten av tiden har den magnifika byggnaden bara stått och förfallit eftersom den burmesiska regeringen numera sitter i den nya huvudstaden Naypyidaw. 

Just nu pågår det dock en konstutställning i huset som man tror kommer att bli den viktigaste på många år. Den visar också stadens intentioner att dedikera detta hus åt de sköna konsterna i framtiden - efter den renovering som nu påbörjats. 

Man fick tyvärr inte ta några bilder på utsidan av huset eller inne på området överhuvudtaget. Jag vet inte om man skäms över att visa hur söderfallet och vanvårdat detta minnesmärke är i dagsläget. 

Mannen bakom utställningen Where the Land and Water End heter Wolfgang Laib...

...och det var lite synd att det inte gavs några guidade turer eftersom man som lekman har svårt att förstå de enskilda konstverken på egen hand. Hus av marmor med ris runtom nedan.

Tavla utan titel. Pencil, Oil Pastel on Burmese paper.

Milkstone, White Marble and rice.

Detta konstverk tvättades rent varje dag eftersom man varje morgon fick täcka det med mjölk. Håligheter i den slipade marmorn fylls med mjölken för att skapa en illusion av ett kompakt föremål. Konstverket ska även påminna om dagliga tempelritualer i Sydindien.

Här ser man lite av fasaderna i rött tegel ut mot innergården. 

Sekretariatet tar upp ett stort kvarter i stan och utanför pågår bokförsäljning - mobila antikvariat har satt upp sina stånd nu under den torra perioden.

På eftermiddagen åkte vi ut till the American Club eftersom Sara hade en softball-match. Det är första gången vi ser henne spela softball och tempot var inte högt även om det var högre än på baseball-spelen i Jakarta. Saras lag förlorade tyvärr. Motståndarna spelade smart - de slog knappt på bollen, gjorde 14 walks och vann lätt eftersom Saras gäng hade lite problem med sin kastare.

Nu under den torra och kalla perioden passar många Yangoniter på att göra aktiviteter utomhus. Gärna tidiga mornar....redan 05:24 har musiken till gymnastiken i parken utanför vårt hus dragit igång. Och på kvällarna är det ofta konserter i närheten och vi kan lätt ta del av musiken från dem.