Tre av Hugos kompisar kom och vinkade av honom på flygplatsen. Han var väldigt ledsen över att behöva lämna Yangon. Han sa att det senaste året nog hade varit det bästa i hans liv hittills.
Han flög till Paris där han mötte upp Tanguy och grabbarna tillbringade fyra dagar i den franska huvudstaden.
De tog sedan tåget till Tanguys Montpellier och ska så småningom hälsa på två andra kompisar i Normandie.
Min senaste tid har handlat om rensning och packning. Det är ett trist göra men så skönt att slippa flytta saker som man egentligen inte behöver. Detta är vår femte flytt på sex och ett halvt år så mycket borde ju vara utrensat i detta läge, men gud så mycket skit man samlar på sig.
Vi skänkte en hel del till välgörenhet men gav även bort mycket saker till vår chaffis Aung och Star - städdamen på Shangri-La.
Vi anlitade en lokal flyttfirma så visade sig vara oerhört professionell. Teamledaren hade arbetat med detta i 20 år och hade egentligen en högre utbildning i fysik, Hon var dessutom otroligt bra på engelska. Jag tror att de gjorde ett mycket bättre jobb än till exempel de som hjälpte oss med flytten från Jakarta - det var en av de stora jättarna i denna bransch.
Det blev tomt i lägenheten när allt var klart efter två dagars packning.
Vi passade även på att tömma frysen.
Och hittade Yangons bästa burgare. Typiskt att Hugo missade detta ställe. Min Umami Burger var faktiskt en av de godaste jag ätit någonsin - med svamp, karamelliserad lök och ruccola på bland annat.
Många hade redan hunnit lämna stan eftersom alla drar så fort skolorna slutar. Jag hann dock träffa några av alla vänner vi lärt känna under de två och ett halvt åren som vi har bott här en sista gång. Ardy och jag åt en god middag på Rau Ram.
Den sista kvällen tillbringade vi på Blind Tiger med ett tjugotal av våra kompisar från Yangon. Det blev en mycket trevlig kväll och vi kommer att sakna allihopa. Det är alltid människorna man saknar. Sällan platserna.
Ångan, eller Aung son han egentligen heter, har rattat oss runt i Yangon under vår tid här. Han var också ledsen över att vi skulle åka. Han har trivts hos oss - trots all övertid....och vi kommer att sakna honom, mycket!
Den 24 maj 2037 har jag en date inbokad med Tess och Dora på Gekko och ser fram emot att få uppleva staden om tjugo åt. Då tror jag att Yangon är en av de vackraste städerna i Sydostasien. Kommer jag att återvända till Yangon innan dess? Nja, jag vet faktiskt inte. Två och ett halvt år känns som helt tillräckligt. Det är något här som skaver och stör - mig i alla fall. Något jag inte kan riktigt sätta fingret på. Jag har inte alls funnit Yangon lika trevligt som andra ställen i Asien. Det kändes i alla fall ganska skönt att lämna denna stad nu. Men, man vet ju aldrig här i livet. Man ska aldrig säga aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar