Snorkling vid Pulau Menjangan

I förrgår gav vi oss ut på havet. Det hade blåst kraftigt ett dygn i sträck och vi var lite tveksamma om det verkligen skulle gå att snorkla i denna vind.

Arrangören tvekade dock inte utan skjutsade ner oss, en annan svensk familj med tre barn ner och en spanska lärarinna till hamnen.

Det var lugnt till en början men efter en stund - när vi kom ut på öppet hav, var jag glad att jag hade kommit ihåg att ta sjösjukepiller.

30-40 minuter senare la vid till vid Menjangan-ön som skyddade oss från blåsten.

Vattnet var klart och fint...

...och vi snorklade länge på två olika ställen - vid en vägg och vid en coral garden. Det fanns massor med olika fiskar men korallerna var delvis döda. Vi såg ett stim av bläckfiskar (squid) men missade tyvärr den stora white tip-hajjen som spanjorskan hade sett när hon dök i närheten av oss snorklare.

Nasi gorengen till lunch smakade smaskens!

Ett tempel på den annars obebodda ön som är en del av en nationalpark.

Det blåste lika friskt på hemvägen och eftersom kaptenen inte väjde för vågorna var vi alla genomblöta när vi väl kom iland. Chrilles bok fick sig en törn den också.

Vi släppte av svenskarna vid deras hotell som låg en bit uppe på berget och när chauffören sedan skulle vända bilen gick växellådan sönder....inte en dag utan att det händer något spännnande i Indonesien!

Dagen efter var vinden som bortblåst. Typiskt. Jag gick en morgonpromenad innan vi gav oss iväg från Pemuteran.

 

Man hade slaktat en gris i grannbyn och fyra killar stod och sköljde de långa tarmarna i havet. Det luktade riktigt fränt när man gick förbi dem. 

På beachen utanför vårt hotell har man sedan år 2000 drivit ett korallrestaureringsprojekt vilket har gynnat fisket och eco-turismen i området.

Canggu - Pemuteran

Igår spelade Chrille golf med Josh - en gammal kompis från Jakan som bor på Bali just nu.

Jag promenerade till Seminyak under tiden. Det tog cirka en timma....

...och jag tog smågatorna och såg massor med saker på vägen. Risfält till exempel.

Canggu är ganska häftigt. Det finns så mycket trevliga restauranger, hotell, guesthouses och flotta villor för uthyrning vid sidan av alla risfält.

Det finns även en hel hög med klädaffärer och tjusiga inredningsditon - jag skulle vilja handla massor och skicka hem en hel container bara härifrån. Det får bli i ett nästa liv. Får se om nedanstående T-shirt får plats i väskorna...

På kvällen träffade vi även Josh fru Eka och deras två små tjejer på en av beachklubbarna här. Vi hade tur och såg en fin solnedgång.

Idag var det dags att bege sig västerut.

Vi körde längs Balis sydkust, rundade västkusten och hamnade efter cirka fyra timmar i Pemuteran, som ligger i en nationalpark.

Vi körde på den stora vägen som går från Balis huvudstad Denpasar ut till färjläget i Gilimanuk - varifrån färjor går in till huvudön Java. Det är på denna väg allt gods till och från Bali transporteras så det var en strid ström av bilar hela vägen.

Vi såg tre olyckor! Först såg vi en bil som hade voltat och där baklyktorna fortfarande blinkade....jag hoppas verkligen att de i bilen överlevde. Bilen låg en bra bit från vägen dessutom. 

Den andra olyckan vi såg var ett par som krockade och ramlade med sin moppe. Vi tror att de klarade sig ganska bra.

Den tredje olyckan var en krock också tror vi eftersom en lastbil stod snett över vägen och hindrade trafiken från båda hållen. Chauffören hade nog försökt göra en våghalsig omkörning i uppförsbacke...vi såg en hel del just väldigt vågshalsiga omkörningar idag. 

Det bildades snabb långa köer, men vi gjorde som en av de mer snabbtänkta chaufförerna - vi tog rygg på honom, vände och tog en liten parallellväg i några kilometer innan vi kunde köra upp på den stora vägen igen. Det sparade oss nog massor med tid.

Man ser en hel del trevligheter längs vägen också. Balineserna firar allt som firas kan och har ofta processioner och fester så man ser många festklädda balineser överallt. Vi slogs av att det fanns bebyggelse i princip längs hela vägen. Vi körde igenom flera stora samhällen och det var folk överallt. Det bor fyra-fem miljoner människor på Bali - ön är nästan dubbelt så stor som Gotland.

Så småningom kom vi fram till vårt hotell som visade sig var riktigt trevligt och trädgården är otroligt välskött. Dock har grannen bredvid åtminstone en tupp....

Poolområdet är fint också.

Mitten av Bali är bergigt och det finns flera aktiva vulkaner på ön.

Stranden är fin den också och vattnet lika ljummet som vanligt. Imorgon ska vi ut på snorklingstur.

Bali....igen...

Vi passar på att resa tillbaka till Indonesien en sista gång innan det är dags att resa hem till Sverige - Chrille och jag. Vi landade på Bali i söndags och har hyrt en bil och planerar att ta oss hela ön runt. Medsols. Vi börjar dock med ett par dagar i Canggu som är det nya turiststället på ön och vi hittade ett bra lunchställe redan första dagen - The Lawn.

Canggu är annars ett riktigt surfarställe och det finns en hel del surfare och andra turister här trots att det inte är någon högsäsong. Sanden här är ganska så mörk, men skräpet från i jul är som bortblåst som tur är. 

Vi åt i alla fall en urgod och urfräsch gado-gado som är en sallad med jordnötssås. Mums!

Sen checkade vi in på vårt hotell. Vi börjar med lite enklare boenden för att kanske så småningom uppgradera oss.

Detta hotell är mycket prisvärt. Rummen är kanske inte så stora, men det är rent och vi har direkt pool-access. Det tycker Chrille inte är någon höjdare egentligen....

...men jag tycker att utsikten från sängen är vacker!

Så här ser omgivningarna ut. Det finns en hel del risterrasser mellan alla hotell, butiker och de ganska så många och sjyssta restaurangerna.

Vår frukostmatsal ligger på fjärde våningen och man har en fin utsikt över havet. 

Det byggs en hel del här också.

På Bali är det populärt att äta anka och jag såg en hel del levande sådana idag.

Farväl Yangon! Ses vi igen?

Så har nu hela familjen lämnat Yangon. Sara åkte till USA den 19 juni, Hugo reste till Frankrike den 23 och vi drog nu i lördags den 1 juli. Sista veckan har vår familj alltså varit utspridd över tre världsdelar - Amerika, Europa och Asien. Lite häftigt känns det att barnen blivit så stora.

Tre av Hugos kompisar kom och vinkade av honom på flygplatsen. Han var väldigt ledsen över att behöva lämna Yangon. Han sa att det senaste året nog hade varit det bästa i hans liv hittills.

Han flög till Paris där han mötte upp Tanguy och grabbarna tillbringade fyra dagar i den franska huvudstaden.

De tog sedan tåget till Tanguys Montpellier och ska så småningom hälsa på två andra kompisar i Normandie.

Min senaste tid har handlat om rensning och packning. Det är ett trist göra men så skönt att slippa flytta saker som man egentligen inte behöver. Detta är vår femte flytt på sex och ett halvt år så mycket borde ju vara utrensat i detta läge, men gud så mycket skit man samlar på sig. 

Vi skänkte en hel del till välgörenhet men gav även bort mycket saker till vår chaffis Aung och Star - städdamen på Shangri-La.

Vi anlitade en lokal flyttfirma så visade sig vara oerhört professionell. Teamledaren hade arbetat med detta i 20 år och hade egentligen en högre utbildning i fysik, Hon var dessutom otroligt bra på engelska. Jag tror att de gjorde ett mycket bättre jobb än till exempel de som hjälpte oss med flytten från Jakarta - det var en av de stora jättarna i denna bransch.

Det blev tomt i lägenheten när allt var klart efter två dagars packning.

Vi passade även på att tömma frysen.

Och hittade Yangons bästa burgare. Typiskt att Hugo missade detta ställe. Min Umami Burger var faktiskt en av de godaste jag ätit någonsin - med svamp, karamelliserad lök och ruccola på bland annat.

Många hade redan hunnit lämna stan eftersom alla drar så fort skolorna slutar. Jag hann dock träffa några av alla vänner vi lärt känna under de två och ett halvt åren som vi har bott här en sista gång. Ardy och jag åt en god middag på Rau Ram.

Den sista kvällen tillbringade vi på Blind Tiger med ett tjugotal av våra kompisar från Yangon. Det blev en mycket trevlig kväll och vi kommer att sakna allihopa. Det är alltid människorna man saknar. Sällan platserna.

Ångan, eller Aung son han egentligen heter, har rattat oss runt i Yangon under vår tid här. Han var också ledsen över att vi skulle åka. Han har trivts hos oss - trots all övertid....och vi kommer att sakna honom, mycket!

Den 24 maj 2037 har jag en date inbokad med Tess och Dora på Gekko och ser fram emot att få uppleva staden om tjugo åt. Då tror jag att Yangon är en av de vackraste städerna i Sydostasien. Kommer jag att återvända till Yangon innan dess? Nja, jag vet faktiskt inte. Två och ett halvt år känns som helt tillräckligt. Det är något här som skaver och stör - mig i alla fall. Något jag inte kan riktigt sätta fingret på. Jag har inte alls funnit Yangon lika trevligt som andra ställen i Asien. Det kändes i alla fall ganska skönt att lämna denna stad nu. Men, man vet ju aldrig här i livet. Man ska aldrig säga aldrig.