Utflykt västerut, till Twante

I fredags gjorde jag en utflykt västerut, ut till Twante (Twantay) tillsammans med Mia och Louise. Vi stannade till vid en bro för att ta dagens första bilder - härliga panoramavyer med Yangon i bakgrunden.

Vi körde bara i cirka en timma, men förflyttade oss tillbaka i tiden desto mer.

På torget i Twante stog General Aung San staty. Han räknas som grundare av det självständiga Burma och är pappa till Aung San Suu Kyi. Såg på Wikipedia att självaste George Orwell var polis i staden - på britternas tid.

Vi letade efter keramikverkstäder och fick fråga oss fram med hjälp av chauffören flera gånger. Mia passade också på att fråga om pris på solpaneler på ett ställe.

De sålde även TV-apparater där. Främst tjocka sådana.

I utkanten av den lilla staden låg keramikverkstäderna.

Vi förflyttades ännu längre bak i tiden, men på ett ställe fanns det biljardbord.

Bybor offrar till olika andar, men man får inte gå nära dessa offerställen i onödan.

Vi såg att det rök ur en skorsten så vi chansade och gick dit.

Och visst tillverkades det keramik där. Under mycket primitiva, mörka och dammiga förhållanden.

Det mesta gjordes för hand.

I denna verkstad tillverkade man bara ett sorts kärl....

 ...som visade sig vara vattenfilter - ett projekt sponsrat av FN. Ett paket bestående av en plastdunk med kran och keramikfilter kostar cirka 10 USD.

Kärlen tillverkas av lokal lera uppblandad med risskal. På andra håll i världen har användandet av dessa gjort så att man halverat antalet insjuknade i diarrésjukdomar.

Verkstadens toalett, en enkel inrättning men som låg idylliskt nere vid floden.

Innan man slår till och köper ett filter kan man testa det och se att det fungerar.

I en annan verkstad tillverkade man andra saker....

...och vi fick en hel genomgång av vad man kunde få fram. En man satt vid drejskivan som snurrades av hans kusin, för hand.

Han var otroligt skicklig, en riktig drejmästare.

Kusinen hade ett tungt jobb hon.

De sålde ingenting där på stället....

...utan vi fick åka till affärerna vi floden för att kunna köpa keramiken.

Vi gick även förbi den lokala frisörsalongen som för tillfället var tom. Det var nog lunchrast precis då.

Även handeln på marknaden var slut för dagen.

Vi såg bara en gris som fortfarande gick omkring bland marknadsstånden.

Jag ville passa på och handla lite lök i en affär som fortfarande hade öppet, men löken var dessvärre lika svartmöglig som på alla andra ställen. Just lök ska vara svårt att lagra i detta klimat.

Vi fortsatte vår tur och åkte till ett lokalt väveri som verkade ha specialiserat sig på att väva tyg till väskor.

En och en halvtimme tog det att väva tyg som räckte till en väska. Fyra tyger var per dag vävde flickorna på bilden.

Tyvärr var väskorna lite halvtaffligt ihopsydda och vi frågade därför om de hade tyger som de inte hade hunnit sy ihop till en väska redan. Det hade de som tur var och vi köpte några stycken som man kan ha som löpare istället. Detta ställe skulle verkligen behöva hjälp med produktutveckling och kvalitetstänk.

Tygerna var verkligen vackra.

Vid det här laget började det att kurra ordentligt i magen och vi kom på att vi hade kört förbi några restauranger i utkanten av staden som hade sett helt OK ut. Vi satsade på Shangri-La. 

Vi hade enormt låga förväntningar när vi blev ledda in i ett privat luftkonditionerat rum, med egen toalett dessutom. Maten var förvånandsvärt god och vi hade råkat att beställa in mat till ett helt kompani. Det gjorde ju inte så mycket då notan inte slutade på mer än 20 USD.

Vi fick sedan skjuts till Dala - ett samhälle som ligger söder om Yangon - på andra sidan av floden så vi tog färjan över in till stan.

Försäljare i hamnen i Dala....

...som för övrigt var otroligt välorganiserad. En gångbro för passagerare som gick av båten, och en för dem som skulle gå på. Verkligen imponerande. Detta är ett stort pendlarställe.

En försäljare ombort. Hon har thanaka i ansiktet - det är bark från ett träd som man blandar med vatten till en pasta. Thanaka används dels som kosmetika, dels som solskydd. En kvinna utan thanaka är inte inte lika vacker som med tycker man här. De flesta kvinnor och barn har thanaka i ansiktet och man verkar lägga stor möda på att applicera det snyggt - gärna i något mönster.

Dalasidan.

Yangon-sidan.

Man möts av leenden överallt. Det är fantastiskt.

En härlig dag.

Fotboll, golf, bokklubb och bridge

Hugo och Sara har båda kommit med i skolans fotbollslag - för high school. De tränar och laddar inför en turnering i Singapore i slutet av oktober. Igår hade Hugo träning och en träningsmatch mot ett antal lärare och andra fotbollsspelande vuxna. Hugos gäng vann vilket han tyckte var kul då han sprang sig riktigt trött under hela matchen. 

Det började att regna ymnigt mot slutet och det var inte bara Hugo som blev dygnsur. Vi hade bara ett paraply med oss, och eftersom Sara också var med fick vi alla inte plats under det. Vi tog en taxi hem och möttes av en icke-öppningsbar grind. Det hade varit strömavbrott i nästan ett helt dygn och generatorn stog därför på hela tiden. Dieseln hade tagit slut under tiden vi var borta hemifrån och vi fick inte upp grinden för att den var inställd på det elektroniska öppningsläget. Suck. Vi fick alla klättra över vårt höga staket - jag med hjälp av en stege för att ens kunna komma upp, och invänta Chrille och chauffören som var ute vid golfbanan, innan vi kunde åka iväg och köpa mer diesel. Det tar på krafterna att bo i ett u-land.

Vi har elavbrott varje dag, ibland flera gånger om dagen. Och ibland alltså hela dagar. Vår generator ska slås på automatiskt och också stängas av automatiskt då elen kommer tillbaka. Automatiken fungerar dock inte utan när generatorn väl är igång så är den det. På nätterna till exempel när vi inte vet om att den är igång. Generatorn är stor, låter mycket och släpper ut tunga avgaser. Våra grannar i parhuset bredvid har inte varit så nöjda med detta vilket de påpekat för oss, men nu de har samma problem som vi har. Vi har på omvägar fått höra att de bråkar med hyresvärden om precis allting och jag tycker att det är skönt att veta att jag inte är den enda som gnäller om allt.

Jag brukar inte följa med och spela golf på helgerna nu då det mestadels regnar på eftermiddagarna. Det är inte värt att betala en hel greenfee och sen inte kunna spela en hel runda då det regnar och åskar. Tyvärr går det inte att boka morgontider på helgerna. Burmesiska medlemmar i golfklubben, de med VIP-status, har bokat upp alla morgontider.

I fredags blev Chrille och jag bjudna på en flott middag på Le Planteur - en av de finaste restaurangerna i stan. Den ligger tjusigt vid en av sjöarna i staden och är otroligt flott. Maten var bra, men vi fick vänta hemskt länge på varmrätten. Så länge att Chrille till slut var ute i köket för att kolla hur det gick med vår beställning. Den långa väntan berodde på att de mitt i middagsrusningen hade haft en brand i köket så kocken skickade ut en flaska champagne som tack för vårt tålamod.

Vi åkte hem till Simon och Michelle efteråt då allt annat var stängt. Steve&Tess och Paul&Audra kom också dit. Nu inför valet har myndigheterna sagt att de kommer att stänga ner de ställen som bryter mot regeln och fortsätter att ha öppet efter klockan 23 på kvällerna.

Annars har veckan passerat i rekordsnabb fart. Jag har varit upptagen med att leta efter dels en datorreparatör, dels en AC-dito. Många elapparater går sönder på grund av alla dessa ständiga strömavbrott. Jag hittade ett serviceställe för datorer inte så långt hemifrån som tur var då jag fick åka fram och tillbaka flera gånger innan de kunde hjälpa mig då de varken hade sladdar till datorerna eller externa hårddiskar för att lagra data på. Jag hittade en AC-kille också, men han verkar mindre seriös. Han skulle ha kommit redan i tisdags, men dök inte upp förrän på fredagen då jag tyvärr inte var hemma och kunde godkänna en kostnad för patronbyte. AC:n i Saras rum fungerar därför fortfarande inte. Nedan en gatubild från Yankin i Yangon - kvarter inte långt från vårt hus där jag hittade AC-reparatören.  En frisörsalong syns på bilden.

Jag spelade golf med Pun Hliang-damerna i onsdags också - terminens första golfrunda. Vi klarade oss från regnet och jag gjorde två birdies dessutom - kom in på 94 slag totalt. En bra start.

I torsdag hade jag bokklubben hemma på middag - den första någonsin med bokklubben här i Yangon. Flera var tyvärr bortresta, så vi blev bara fyra men det blev en trevlig kväll som började med vattenmelonmargaritas. Som tur var kom Louise lite tidigt och kunde hjälpa mig med drinkarna - jag hade testat ett nytt recept där man skulle frysa allt utom limen dagen innan. Det blev en två kilo tung isbit som min mixer inte lyckades driva runt något vidare så det krävdes mycket handpåläggning innan vi fick till det. Men det blev urgott i alla fall. Vi passade också på och firade att Helena fyllt jämnt i sommar. Jag hade köpt en White Lady cake - en tårta med vit choklad från Sule Shangri-La.

Vi hade läst nedanstående böcker skrivna av en tysk journalist som varit Asien-korrespondent och bott och rest en hel del i Burma. Böckerna blev ganska så sågade av proffsen i klubben - vi har en författare och en lärarinna i svenska med. De tyckte båda att böckerna inte var så imponerande, men vi var i alla fall överens om att det var en fin kärlekshistoria och roligt med Burmaanknytningen nu när vi  bor här.

I fredags var jag tidig till en träff med bridgetjejerna och passade då på och letade efter någon som kunde hjälpa mig att rengöra silversmycken ute vid den stora Bogyoke-marknaden. Jag hittade ett ställe som på tio sekunder fick mina brillar att gnistra, men silverarmbanden blev bara något ljusare. Jag betalade cirka tio kronor för kalaset.

Första gången för terminen blev det med bridgetjejerna senare. Shirley - en burmesiska som också är med i detta gäng, var dock bortrest. Engelska Nat fick hoppa in istället och vi träffades på hans restaurang the Hummingbord och spelade i några timmar på eftermiddagen. Det var mysigt att se Sangita och Eva igen.

Bangkok

Chrille och jag har tillbringat en helg i Bangkok. Jag åkte dit redan på onsdagen eftersom jag hade några hälsokontroller inbokade. Tyvärr vägrade försäkringsbolaget att betala för den viktigaste av dem - koloskopin som jag då fick ställa in i sista sekunden. Först när jag landat i Yangon igen, fick jag veta att de godkände kostnaden. Det blir till att åka tillbaka till Bangkok en annan gång. Och eftersom Bangkok är en sådan trevlig stad så är det ju bara positivt med en utflykt till.

Jag lyckades klämma en första phad thai redan första dagen. Efter att först ha försökt checka in på fel hotell - många hotellkedjor har flera hotell med snarlika namn och jag åkte till fel Park Plaza först. Lite jobbigt eftersom jag hade tagit tåget från flygplatsen och fick släpa på resväskan upp och ner för en massa trappor och gator.

Sen promenerade jag bort till sjukhuset.

Entren var lika tjusig som en hotellobby.

 Och inuti fanns det flera affärer och restauranger.

Även Starbucks fanns på plats. Det var otroligt mycket folk från mellanöstern på sjukhuset. 

Jag tillbringade hela eftermiddagen där och var smått frustrerad eftersom jag var exakt tre timmar sen till varje besök. Suck. International SOS i Bangkok - som hade hjälp mig att arrangera allt, hade glömt att meddela sjukhuset om vissa ändringar så väl på plats fick jag tjata mig till att få komma in på de olika klinikerna. Jag träffade bland annat en reumatolog och hon konstaterade att jag inte hade reumatism, och det enda resultatet som var dåligt var att jag hade vitaminbrist - B12.

På vägen hem gick jag bland annat förbi Erawan Shrine som ju varit i ropet den senaste tiden.

Det blev en stilla middag på restaurangen som låg granne med mitt hotell på Soi 18. Alla servitörerna var från Burma för övrigt.

Torsdagen och fredagen blev betydligt roligare. Jag åkte bland annat ut till Jim Thompsons outlet-affär, men lyckades inte köpa så mycket där.

Jag besökte även MBK och sist jag var där var nog 1990.

Det blev inte så mycket shoppat på MBK heller, men jag lyckades köpa svensk godis i en mataffär på Soi 11 som en kompis i Yangon hade tipsat om.

Till skillnad från både Jakarta och Yangon, så går man mycket i Bangkok. Det är också smidigt att ta BTS:en och att slippa sitta i bilkö i rusningstrafik. Man ser så mycket när man är ute och rör sig på stan. Jag gick bakom denne försäljare en av dagarna.

Han sålde både fiskar och små bebissköldpaddor. 

Jag gick på bio och såg dokumentärfilmen om Amy Winehouse som jag hade svårt att släppa efteråt. Så rörande och så bra.  

På nedanstående restaurang undvek jag att byta bord, men det hjälpte inte. Det blev fel i alla fall. Tre gånger till och med. Fel dryck, fel mat och fel sallad. Men det var gott ändå. Som alltid i Thailand.

Chrille anslöt på fredagen och vi träffade då Bobby och Harry på en av deras favoritskybarer - Above Eleven på Soi 11. Vi känner båda från Jakan och det var lite synd att deras fruar inte kunde vara med - den ena höll på att packa inför en flytt och den andra hade dengue.

Det blev en kul kväll i alla fall och vi tog en tuktuk hem till hotellet.

Jag bytte hotell för övrigt då Chrille ville bo på ett bra ställe. Mitt val fick dock helt underkänt då det visade sig vara ett helt alkoholfritt hotell. Det fanns ingen bar, restaurangen serverade inget med alkohol i och i minibaren fanns det bara två vattenflaskor..... det var rent och snyggt i alla fall. Ett omdöme som inte tyder på något höjdarställe enligt Chrille. Läget var dock suberbt - vi bodde precis vid BTS-statione Phloen Chit. Mitt i smeten. Det bodde mycket muslimer på hotellet.

På lördagen hade vi tid för lite sightseeing och åkte till Jim Thompsons fina hus.

Vi gick en guidad tur som leddes av en skojfrisk kvinna - tyvärr verkade det som om folk inte riktigt uppfattade hennes skämt.

Huset var väldigt speciellt och tyvärr fick man inte ta foton inomhus. Rundturen var inte så informativ - man fick mest reda på varifrån de olika möblerna kom. Jag hade velat höra mer om själve Jim Thompson och hans liv som avslutades med att han försvann spårlöst i Malaysias djungel. Det hade också varit roligt att få veta mer om hans silkestillverkning. 

Huset låg vid en av khlongerna.

En kille satt och spann silkestråd i alla fall.

Vi fortsatte sedan till ett konst- och kulturentrum som visade flera fotoutställningar....

...och videokonst av flera polska konstnärer. Jag gillade bäst fotografierna tagna på Bangkoks gator.

Vi hann med lite shopping också och i ett av alla schoppingcentra fanns denna restaurang med ett roligt namn.

Vi gick på lyxbio, biljetterna var ganska dyra men det ingick en snacksbuffe innan filmen. Man kunde beställa skumpa till om man ville.

På söndagen träffade vi Harry och Bobby igen och åt då brunch på en restaurang som drivs av en svensk kille. Det fanns flera svenska rätter på menyn och de smakade riktigt, riktigt bra allihopa. Vi fick även med oss kanelbullar hem till våra små gryn som hade varit helt ensamma hemma i Yangon hela helgen. De blev glada både för bullarna och för cheeseburgarna som vi sedan köpte på flygplatsen i Bangkok.